Sydsvenska Dagbladet, 28.1.2010

Av Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker

Vissa utställningar utstrålar en självklar perfektion. Varje verk tycks exakt avpassat för sin plats och utgör tillsammans pusselbitar i en logiskt blänkande helhet. Så förhåller det sig inte med Emanuel Bernstones måleri på Galerie Leger. Vad som istället visas är en serie omaka bilder och utkast som skaver och tar spjärn mot varandra. Det kunde ha varit frustrerande, men är det inte. Istället blir jag glad över att Bernstone vågar ta språnget, och dessutom gör det inför öppen ridå. Borta är de känsliga fågelmotiv, förlösta i silkeslen svärta, som hans namn de första åren efter examen från Düsseldorfs konstakademi förknippats med. Kvar finns spår av de övergivna, avskalade miljöer han sist visade i Malmö (2008), ett skickligt måleri drivet till kylslagen elegans.

Vid sidan av dessa tyst suggestiva studier experimenterar han rastlöst och oförutsägbart. Här är ett konstnärskap i tydlig utveckling, där lysande brottstycken sticker ut. Det spänner mellan realism och abstraktion, mellan slarviga skisser, spontana kompositionsgrepp och medveten precision. Framför allt är det kontrasterna jag dras till. Hur han metodiskt målar garageportens neonstrimmade ljus, för att i nästa rum dränka duken i blodtransfusionens djupröda lack. Prövande närmar han sig tiden, rummet och seendet, slår hål på illusioner och utforskar måleriets uppgift och form. Som utställning betraktad är den spretig, som inblick i en konstnärlig process intressant. Och är det inte just tack vare sitt splittrade förhållningssätt som han lyckas fånga dessa svidande skärvor av vår samtid? Allt övertygar inte, men tillräckligt mycket gör det för att jag nyfiket ska vänta på fortsättningen.