back to EXHIBITIONS

 

Reviews Berlin-Maglehem

Sydsvenskan Malmö 23 juni 2015
HISTORISKT MÖTE MED SAMTIDEN

På gården i Maglehem trängs delar av Berlins dynamiska konstscen med kamouflageklädd militär och den idylliska Österlenbygdens egen konstnärskoloni. Det är invigning för satsningen ”Berlin-Maglehem”, och den svenska armén ska strax ta emot en tung symbolisk gåva.
För två år sedan stod byns kulturförening värd för elva ryska konstnärer genom ett utbyte med Moskvas museum för modern konst. Denna gång slås en bro från korsvirkesgårdar och böljande fält till den tyska huvudstadens urbana puls. Under tio dagar ställer sju Berlinbaserade konstnärer ut i de svenska värdarnas ateljéer. Resultatet är en uppvisning i samtidskonst av högsta klass, från konceptuellt och skimrande måleri till platsspecifika installationer.

Det är på den gemensamma utställningen i Maglegårda som den laddade ceremonin äger rum, bara dagarna efter att en massiv internationell militärövning fått skotten att dundra över de närbelägna Ravlundafälten. Ryske Leonid Sokhranski, sedan länge verksam i Berlin, ska återlämna de svenska kanonerna från slaget vid Poltava. Nåväl, bildligt talat. I det ödesdigra slaget år 1709 drabbade två expansiva stormakter samman. Då som nu hamnade folket i dagens Ukraina i konfliktens mitt. För att besegra Karl XII:s armé lät Peter den store smälta ner traktens kyrkklockor som gjöts om till kanoner. Efter att svenskarna drivits på flykt omvandlades deras kvarlämnade kanoner till klockor åt de berövade kyrkorna. Med sitt skulpturala torn, tänkt att i större skala placeras som monument vid Hanöbuktens bunkerlinje, vill Sokhranski återbörda kanonerna till svensk mark – i form av kyrkklockor. Samtidigt planerar han ett liknande torn i Poltava, där kanoner ska dingla.
Med vass aktualitet knyter verket an till det spända politiska läget där Ryssland åter aggressivt flyttar fram sina positioner, samtidigt som Sokhranski spetsar historien med en mörk humoristisk twist.

En väsentlig roll för sommarens utställning har svenske Emanuel Bernstone spelat. Han är utbildad i Düsseldorf och bosatt i Berlin och har i Tyskland fungerat som spindeln i nätet. Själv ställer han ut i Annika Fajerssons avskalade ateljé, där stringensen i hans på en gång mättade och djärvt förenklade måleri framträder med avklarnad skärpa. Just den aspekten hör till satsningens styrka. Sven-Ole Frahms konsekventa men lekfulla tänjande på gränsen mellan yta och volym, målarduk och skulptur, går i fin rumslig dialog med Håkan Bergs studio. På liknande vis låter Elmar Vestner sina verk raffinerat samspela med den lånade ateljéns karaktär. Med gravyrverktyg, sandpapper och lösningsmedel bearbetar han egna fotografier och funna bilder. Bland raderade historier och diffusa spår uppstår nya berättelser, där den hårdhänta arbetsprocessen bryts mot ytans polerade mjukhet. Julia Rüther och Michaela Zimmer visar båda starkt måleri, där skikt läggs till skikt. En imponerande insats gör Sandra Meisel som med material hon samlat under vägen och på plats konstruerat skulpturala installationer. Känsligt förhåller hon sig till arkitekturen och fångar det exakta ögonblick av balans, då allt står och väger.
Med årets genomarbetade satsning höjs ribban flera snäpp. Tydligt visas hur en plats och dess invånare både kan vara djupt rotade i den egna myllan, och öppna sig mot världen – ett utbyte på vilket allt finns att vinna.

Carolina Söderholm

 —————————–

Trelleborgs Allehanda & Kristianstadsbladet 25 juni 2015
STARK BERLINSK ICKE-ESTETIK

Efter Moskva kommer Berlin – till Maglehem. Isac Nordgren ser en utställning där Sven-Ole Frahms dekonstruerade måleri resulterar i de mest intressanta verken.

Förra året samarbetade Maglehems kulturförening med konstnärer från Moskva, som fick bo hos föreningens medlemmar och visa sin konst i deras ateljéer. I år genomför man det ambitiösa projektet på nytt, denna gång med sju konstnärer från Berlin, en annan europeisk metropol. Utöver en samlingsutställning på Maglegårda har dessutom varje konstnär en separatutställning i sin värdkonstnärs utrymmen.

Emanuel Bernstone vill medvetet släppa kontrollen över sin arbetsprocess och utforskar en estetik som är fristående från det gestaltade. Genom att använda sig av metoder som screentryck med oljefärg och att måla på plastfolie söker Bernstone ett måleri vars form får stå tillbaka för själva tillblivelseprocessen. Ofta återstår bara spår av en bild, som efter rengöringen av en screenduk, men ibland resulterar hans metod i något mer konkret. Även om det inte är hans avsikt så kan man se landskap i Bernstones bilder, som i målningen “Hydrogen Exhaustion” där solen tycks sänka sig över ett mörkt hav. Bernstone lägger stor vikt vid bildernas mellanrum, alltså de ytor där det tycks fattas ett innehåll men som bara kan existera omgivna av olika stadier av konkretion.

Elmar Vestners huvudsakliga teknik är fotografi men även här står själva gestaltningen tillbaka för metoden. Vestners bilder är ofta enkla naturbilder eller andras bilder som han har fotograferat av. Det är först efter att fotografiet blivit till som själva metoden tillämpas. Med hjälp av värme, olika kemikalier, sandpapper, verktyg och maskiner går Vestner lös på bilderna och förvandlar dem till nya, i gränslandet mellan det föreställande och det totalt upplösta. Det uppstår något vackert i kontrasten mellan det sköra materialet och den aggression med vilken Vestner behandlar det, men också mellan det allmängiltiga innehållet och nedmonteringen av dess skönhet. I verket “Patrick”, som hänger på Maglegårda, utgår Vestner inte ens från ett fotografi utan en sida ur en porrtidning. Mannens kropp, och identitet, är raderad och ersatt med ett blästrat mönster som påminner om tjocka tarmar. Mannen har fått en ny köttslighet.

Om Bernstone och Vestner ägnar sig åt en slags dekonstruktion av den föreställande bilden så är denna typ av icke-estetik än mer tydlig hos Sven-Ole Frahm. I Håkan Bergs vackra ateljé visar Frahm fem stora och två små mindre verk. Vid första anblicken ser alla utom ett ut som minimalistiska målningar men Frahm använder endast färg som om han målade en vägg, helt utan estetiska värderingar. Istället skär han itu sina dukar och syr tillbaka delar så att det blir till en komposition. I flera av bilderna skär han upp fickor i duken och stoppar in implantat som gör hans verk tredimensionella. Frahms förhållningssätt, som påminner om en skulptörs, är en intressant utmaning av själva begreppet målning. Vilka principer måste uppfyllas för att en bild ska vara en målning? Frahms verk är för mig definitivt målningar, sammanhållna av både sina fysiska ramar och sina estetiska markörer men de rör sig i ett spännande gränsområde. Frahm anammar ett system av asymmetri, slump och misstag i ett försök att skapa konst omedvetet och gränslöst. Men precis som med litteraturens automatiska skrift så uppstår estetiska val utanför konstnärens kontroll. Frahms val av en viss färg eller en viss placering av en form eller ett objekt utgår trots allt från ett inlärt beteende, en smak. Det är ett dekonstruerat måleri men likväl ett måleri. I slutändan blir Frahms verk mer estetiska än både Bernstones och Vestners men förhållningssättet gör hans verk till utställningens mest intressanta.

Isac Nordgren

 ———————-

Kulturbloggen Kristianstadsbladet 27 juni 2015
MISSA INTE: BERLIN I MAGLEHEM

Efter att elva Moskvakonstnärer för två år sedan ställde ut hemma hos kollegor i Maglehem var arrangörerna lika glada som trötta efteråt. Det blev också ett storartat projekt, lustfyllt och tänkvärt, allvarligt och fantasifullt. Men arbetet runt arrangemanget krävde sin rätt. När kraften kom åter inledde så byns kulturförening en ny resa, den här gången var en annan miljonstad målet: Berlin. Resultatet kan ses i ytterligare en dag, sista dag är nämligen söndagen 28 juni. Jag hoppas många tar chansen, den lär inte komma igen. Eller. Känner jag Maglehems- och Olserödsgänget bakom projektet rätt lär det bli fler utställningar i den här formen, där nya konstnärskap presenteras och fördjupas. Men den aktuella Berlin-utställningen lär aldrig ske igen.

Vad är då att vänta? Fascinerande möten av det samtida konstspråket som just nu rör sig i den tyska huvudstaden. Främst är det ett sökande och fascinerande måleri som imponerar, där Emanuel Bernstone, Sven-Ole Frahm och Julia Rüther är tre. Samtliga utställningar är vackert skapade, och i vissa fall är det som om den tyska konsten i några av ateljéerna för en intressant dialog med värdens egna uttryck. Så kan jag känna över en luftig Bernstone-målning bakom plast hos Annika Fajersson bli till en kommentar över hennes landskap. För att inte tala om Frahms närmast Håkan Berg-aktiga stil. Längst stannar jag på Klara Hill högst upp i Olseröd. Visst, utsikten är bedårande men det stilfulla mötet inne i rummet mellan Michaela Zimmer och Sandra Meisel är sparsmakat läckert, med två personliga uttryck som fungerar perfekt ihop.
Den ryska elvan var kraftfullare och mer omtumlande, årets sju tyskar är mer dämpade och enhetliga. Resan från Carlströms i början av Olseröd till Berg i slutet av Maglehem är inte lång, men har sällan varit så lockande attraktiv som de här junidagarna. Synd att utställningsperioden är såpass kort, jag gissar att det har med såväl säkerhet som ekonomi och personal att göra.
Nästa steg i det här projektet är en inbjudan från Berlin till Maglehemsvärdarna. Kanske om ett år, kanske två. Återstår att se vad det blir för möte. Men att visa konstpubliken nya möten och möjligheter är en insats som är värd alla applåder. Vad spelar det då för roll om konstnärerna bor i en by med några hundra personer eller någon miljon? Det viktiga är att berätta och se. Det finns alltid nya horisonter att upptäcka. Dessutom blir den här utställningen ett kraftfullt inlägg i debatten om stad kontra land, där ingen kan tvivla över att även landsbygden rymmer kreativitet och aktivitet.

Sune Johannessson

 

SYDSVENSKAN 23.6.2015

KRISTIANSTADSBLADET_25.6.2015