TEXT

 

Artist’s statement

 

 

“Man must be silent so that God can speak.”
– Meister Eckhart

My work starts at my work. I paint something. Often I don‘t like it. So I paint over it. Even if I don‘t feel creative at all, I paint. At the end it looks all too creative and I must declare to myself: it‘s too much art, but has nothing at all to do with art.

To set bounds to this arbitrary creativity and to reduce my own influence, different methods have been applied: I would copy other artist’s work, paint from other peoples photos, have other artists or non-artists copy my paintings, ask an assistant to paint at instructions or ask him for instructions.
Another attempt to get around that capricious artistic creativity was undertaken with the particular support of divine powers. Starting from the classic idea of the artist receiving divine vision through in-spiratio, I put myself in a condition where my soul would be attuned to receive the spirit. For a religious person that is practically done in divine service at church, which well corresponds to the artist‘s work in his studio.
Thus, I begun a work process which would require strong concentration, yet give little room for mental labelling. Days after completed work I went through the bundle of painted sheets of paper to find a remarkable outcome: the most well-made pieces came insignificant and blank, whereas the most deficient ones, accomplished in the final stage of the process, running out of paint, seemed vibrant with life. Only fragments of a vision appear in these alleged failures – some paper sheets show almost nothing at all – but there is a vital reality that makes them whole and complete. Similarly, a greek torso appears whole in its fragmentariness. Divine presence, after all, is whole by definition.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

In the painted works of Emanuel Bernstone one meets with multiple layers of color. The artist designs this complexity of material when painting it over and over. It is not only the three-dimensional artwork consisting of materials, textures, colors and forms that combine into its plasticity. The latter particularly appears in virtue of how colors relate and contrast with each other. The pictorial content emerges from the material body of the art object – a schematic scene or situation in which geometrical and abstract objects and figures seem to move on through space.

Hanna Fiegenbaum, 2016

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Reviews

 

[swe]
Sydsvenskan Malmö 23 juni 2015
HISTORISKT MÖTE MED SAMTIDEN

På gården i Maglehem trängs delar av Berlins dynamiska konstscen med kamouflageklädd militär och den idylliska Österlenbygdens egen konstnärskoloni. Det är invigning för satsningen ”Berlin-Maglehem”, och den svenska armén ska strax ta emot en tung symbolisk gåva.

För två år sedan stod byns kulturförening värd för elva ryska konstnärer genom ett utbyte med Moskvas museum för modern konst. Denna gång slås en bro från korsvirkesgårdar och böljande fält till den tyska huvudstadens urbana puls. Under tio dagar ställer sju Berlinbaserade konstnärer ut i de svenska värdarnas ateljéer. Resultatet är en uppvisning i samtidskonst av högsta klass, från konceptuellt och skimrande måleri till platsspecifika installationer.

Det är på den gemensamma utställningen i Maglegårda som den laddade ceremonin äger rum, bara dagarna efter att en massiv internationell militärövning fått skotten att dundra över de närbelägna Ravlundafälten. Ryske Leonid Sokhranski, sedan länge verksam i Berlin, ska återlämna de svenska kanonerna från slaget vid Poltava. Nåväl, bildligt talat. I det ödesdigra slaget år 1709 drabbade två expansiva stormakter samman. Då som nu hamnade folket i dagens Ukraina i konfliktens mitt. För att besegra Karl XII:s armé lät Peter den store smälta ner traktens kyrkklockor som gjöts om till kanoner. Efter att svenskarna drivits på flykt omvandlades deras kvarlämnade kanoner till klockor åt de berövade kyrkorna. Med sitt skulpturala torn, tänkt att i större skala placeras som monument vid Hanöbuktens bunkerlinje, vill Sokhranski återbörda kanonerna till svensk mark – i form av kyrkklockor. Samtidigt planerar han ett liknande torn i Poltava, där kanoner ska dingla.
Med vass aktualitet knyter verket an till det spända politiska läget där Ryssland åter aggressivt flyttar fram sina positioner, samtidigt som Sokhranski spetsar historien med en mörk humoristisk twist.

En väsentlig roll för sommarens utställning har svenske Emanuel Bernstone spelat. Han är utbildad i Düsseldorf och bosatt i Berlin och har i Tyskland fungerat som spindeln i nätet. Själv ställer han ut i Annika Fajerssons avskalade ateljé, där stringensen i hans på en gång mättade och djärvt förenklade måleri framträder med avklarnad skärpa. Just den aspekten hör till satsningens styrka. Sven-Ole Frahms konsekventa men lekfulla tänjande på gränsen mellan yta och volym, målarduk och skulptur, går i fin rumslig dialog med Håkan Bergs studio. På liknande vis låter Elmar Vestner sina verk raffinerat samspela med den lånade ateljéns karaktär. Med gravyrverktyg, sandpapper och lösningsmedel bearbetar han egna fotografier och funna bilder. Bland raderade historier och diffusa spår uppstår nya berättelser, där den hårdhänta arbetsprocessen bryts mot ytans polerade mjukhet. Julia Rüther och Michaela Zimmer visar båda starkt måleri, där skikt läggs till skikt. En imponerande insats gör Sandra Meisel som med material hon samlat under vägen och på plats konstruerat skulpturala installationer. Känsligt förhåller hon sig till arkitekturen och fångar det exakta ögonblick av balans, då allt står och väger.
Med årets genomarbetade satsning höjs ribban flera snäpp. Tydligt visas hur en plats och dess invånare både kan vara djupt rotade i den egna myllan, och öppna sig mot världen – ett utbyte på vilket allt finns att vinna.

Carolina Söderholm

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

[swe]
Trelleborgs Allehanda & Kristianstadsbladet 25 juni 2015
STARK BERLINSK ICKE-ESTETIK

Efter Moskva kommer Berlin – till Maglehem. Isac Nordgren ser en utställning där Sven-Ole Frahms dekonstruerade måleri resulterar i de mest intressanta verken.

Förra året samarbetade Maglehems kulturförening med konstnärer från Moskva, som fick bo hos föreningens medlemmar och visa sin konst i deras ateljéer. I år genomför man det ambitiösa projektet på nytt, denna gång med sju konstnärer från Berlin, en annan europeisk metropol. Utöver en samlingsutställning på Maglegårda har dessutom varje konstnär en separatutställning i sin värdkonstnärs utrymmen.

Emanuel Bernstone vill medvetet släppa kontrollen över sin arbetsprocess och utforskar en estetik som är fristående från det gestaltade. Genom att använda sig av metoder som screentryck med oljefärg och att måla på plastfolie söker Bernstone ett måleri vars form får stå tillbaka för själva tillblivelseprocessen. Ofta återstår bara spår av en bild, som efter rengöringen av en screenduk, men ibland resulterar hans metod i något mer konkret. Även om det inte är hans avsikt så kan man se landskap i Bernstones bilder, som i målningen “Hydrogen Exhaustion” där solen tycks sänka sig över ett mörkt hav. Bernstone lägger stor vikt vid bildernas mellanrum, alltså de ytor där det tycks fattas ett innehåll men som bara kan existera omgivna av olika stadier av konkretion.

Elmar Vestners huvudsakliga teknik är fotografi men även här står själva gestaltningen tillbaka för metoden. Vestners bilder är ofta enkla naturbilder eller andras bilder som han har fotograferat av. Det är först efter att fotografiet blivit till som själva metoden tillämpas. Med hjälp av värme, olika kemikalier, sandpapper, verktyg och maskiner går Vestner lös på bilderna och förvandlar dem till nya, i gränslandet mellan det föreställande och det totalt upplösta. Det uppstår något vackert i kontrasten mellan det sköra materialet och den aggression med vilken Vestner behandlar det, men också mellan det allmängiltiga innehållet och nedmonteringen av dess skönhet. I verket “Patrick”, som hänger på Maglegårda, utgår Vestner inte ens från ett fotografi utan en sida ur en porrtidning. Mannens kropp, och identitet, är raderad och ersatt med ett blästrat mönster som påminner om tjocka tarmar. Mannen har fått en ny köttslighet.

Om Bernstone och Vestner ägnar sig åt en slags dekonstruktion av den föreställande bilden så är denna typ av icke-estetik än mer tydlig hos Sven-Ole Frahm. I Håkan Bergs vackra ateljé visar Frahm fem stora och två små mindre verk. Vid första anblicken ser alla utom ett ut som minimalistiska målningar men Frahm använder endast färg som om han målade en vägg, helt utan estetiska värderingar. Istället skär han itu sina dukar och syr tillbaka delar så att det blir till en komposition. I flera av bilderna skär han upp fickor i duken och stoppar in implantat som gör hans verk tredimensionella. Frahms förhållningssätt, som påminner om en skulptörs, är en intressant utmaning av själva begreppet målning. Vilka principer måste uppfyllas för att en bild ska vara en målning? Frahms verk är för mig definitivt målningar, sammanhållna av både sina fysiska ramar och sina estetiska markörer men de rör sig i ett spännande gränsområde. Frahm anammar ett system av asymmetri, slump och misstag i ett försök att skapa konst omedvetet och gränslöst. Men precis som med litteraturens automatiska skrift så uppstår estetiska val utanför konstnärens kontroll. Frahms val av en viss färg eller en viss placering av en form eller ett objekt utgår trots allt från ett inlärt beteende, en smak. Det är ett dekonstruerat måleri men likväl ett måleri. I slutändan blir Frahms verk mer estetiska än både Bernstones och Vestners men förhållningssättet gör hans verk till utställningens mest intressanta.

Isac Nordgren

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

[swe]
Kulturbloggen Kristianstadsbladet 27 juni 2015
BERLIN I MAGLEHEM

Efter att elva Moskvakonstnärer för två år sedan ställde ut hemma hos kollegor i Maglehem var arrangörerna lika glada som trötta efteråt. Det blev också ett storartat projekt, lustfyllt och tänkvärt, allvarligt och fantasifullt. Men arbetet runt arrangemanget krävde sin rätt. När kraften kom åter inledde så byns kulturförening en ny resa, den här gången var en annan miljonstad målet: Berlin. Resultatet kan ses i ytterligare en dag, sista dag är nämligen söndagen 28 juni. Jag hoppas många tar chansen, den lär inte komma igen. Eller. Känner jag Maglehems- och Olserödsgänget bakom projektet rätt lär det bli fler utställningar i den här formen, där nya konstnärskap presenteras och fördjupas. Men den aktuella Berlin-utställningen lär aldrig ske igen.

Vad är då att vänta? Fascinerande möten av det samtida konstspråket som just nu rör sig i den tyska huvudstaden. Främst är det ett sökande och fascinerande måleri som imponerar, där Emanuel Bernstone, Sven-Ole Frahm och Julia Rüther är tre. Samtliga utställningar är vackert skapade, och i vissa fall är det som om den tyska konsten i några av ateljéerna för en intressant dialog med värdens egna uttryck. Så kan jag känna över en luftig Bernstone-målning bakom plast hos Annika Fajersson bli till en kommentar över hennes landskap. För att inte tala om Frahms närmast Håkan Berg-aktiga stil. Längst stannar jag på Klara Hill högst upp i Olseröd. Visst, utsikten är bedårande men det stilfulla mötet inne i rummet mellan Michaela Zimmer och Sandra Meisel är sparsmakat läckert, med två personliga uttryck som fungerar perfekt ihop.
Den ryska elvan var kraftfullare och mer omtumlande, årets sju tyskar är mer dämpade och enhetliga. Resan från Carlströms i början av Olseröd till Berg i slutet av Maglehem är inte lång, men har sällan varit så lockande attraktiv som de här junidagarna. Synd att utställningsperioden är såpass kort, jag gissar att det har med såväl säkerhet som ekonomi och personal att göra.
Nästa steg i det här projektet är en inbjudan från Berlin till Maglehemsvärdarna. Kanske om ett år, kanske två. Återstår att se vad det blir för möte. Men att visa konstpubliken nya möten och möjligheter är en insats som är värd alla applåder. Vad spelar det då för roll om konstnärerna bor i en by med några hundra personer eller någon miljon? Det viktiga är att berätta och se. Det finns alltid nya horisonter att upptäcka. Dessutom blir den här utställningen ett kraftfullt inlägg i debatten om stad kontra land, där ingen kan tvivla över att även landsbygden rymmer kreativitet och aktivitet.

Sune Johannessson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

[swe]
Sydsvenskan Malmö 28 januari 2010
blue clouds white sky, GALERIE LEGER MALMÖ 2010

Vissa utställningar utstrålar en självklar perfektion. Varje verk tycks exakt avpassat för sin plats och utgör tillsammans pusselbitar i en logiskt blänkande helhet. Så förhåller det sig inte med Emanuel Bernstones måleri på Galerie Leger. Vad som istället visas är en serie omaka bilder och utkast som skaver och tar spjärn mot varandra. Det kunde ha varit frustrerande, men är det inte. Istället blir jag glad över att Bernstone vågar ta språnget, och dessutom gör det inför öppen ridå. Borta är de känsliga fågelmotiv, förlösta i silkeslen svärta, som hans namn de första åren efter examen från Düsseldorfs konstakademi förknippats med. Kvar finns spår av de övergivna, avskalade miljöer han sist visade i Malmö (2008), ett skickligt måleri drivet till kylslagen elegans.

Vid sidan av dessa tyst suggestiva studier experimenterar han rastlöst och oförutsägbart. Här är ett konstnärskap i tydlig utveckling, där lysande brottstycken sticker ut. Det spänner mellan realism och abstraktion, mellan slarviga skisser, spontana kompositionsgrepp och medveten precision. Framför allt är det kontrasterna jag dras till. Hur han metodiskt målar garageportens neonstrimmade ljus, för att i nästa rum dränka duken i blodtransfusionens djupröda lack. Prövande närmar han sig tiden, rummet och seendet, slår hål på illusioner och utforskar måleriets uppgift och form. Som utställning betraktad är den spretig, som inblick i en konstnärlig process intressant. Och är det inte just tack vare sitt splittrade förhållningssätt som han lyckas fånga dessa svidande skärvor av vår samtid? Allt övertygar inte, men tillräckligt mycket gör det för att jag nyfiket ska vänta på fortsättningen.

av Carolina Söderholm, konstkritiker och konstvetare

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

[de]
Göttinger Tageblatt Göttingen, 13. Mai 2009
KUNST AUS SCHWEDEN IN GÖTTINGEN

Die kleinen architektonischen Verschiebungen und
Mehrfachprojektionen lassen die gemalten Räume
Emanuel Bernstones noch unwirklicher erscheinen, als
ihre Leere es ohnehin schon vermöchte in gekachelter,
abgezirkelter Klarheit und den verschiedenen Tonlagen
abgemischten Graus. Unheimlich und zum Teil
unheimlich schön wirken die leeren Flächen und Winkel
als spazierten sie fern jeden Raummeters auf dem Grat
zwischen Abstraktion und Figuration umher, immer
bereit, in eine Poetologie des Verlassenseins, vielleicht
des nie Gefundenseins, umzukippen. Angesichts dieser Oberflächen erscheint die
in absichtsvoll kindlich-naivem Gestus gestaltete Malerei Lisa Stålspets in Form,
aber auch im Inhalt überaus gegensätzlich. In „Nightmare“ bekommen Büsche
Füße, schleichen sich an, und Tannenzapfen stolzieren auf Streichholzbeinchen
umher. Die Tiefen zweier Augenobjekte bergen den abgrundtiefen Blick in die
Natur – auf ein Bäumchen und bieten damit Anlass und Grund der
Interpretation: aus den verborgenen Tiefen sollen die Bilder kommen, so wirkt es
zumindest.
Ein Video zeigt zwei Menschen, die, gehüllt in Amöbenartige Kostüme, ihrer
Arme beraubt, einen Tanz zu den seltsam hohen Klängen einer zirpenden Musik
vollführen. Sie nähern sich an, wackeln mit ihren Oberleibern, tanzen, liegen,
kugeln über den Boden. So richtig verstehen sie sich nicht, obwohl sie doch
offensichtlich der gleichen und noch dazu einer spracharmen Art von
Traumtieren anzugehören scheinen. Ein schwedischer Gruß von Feen und Elfen?
Oder entlarvt dieser Blick nur das Vorurteil vermeintlich nationaler
Zuordenbarkeit?
Mit den gleichen Argumenten, mit denen in Hannover die Leistungsschau „Made
in Germany“ begründet wurde, rückt Kurator Christian Schindler auch hier den
Titel „swedish contemporary art“ ins rechte Licht: keinen Überblick solle die
Ausstellung bieten, auch keine stellvertretenden exemplarischen Positionen, aber
Interesse provozieren und einen von vielen möglichen Blicken auf
zeitgenössische Kunst, zufällig aus Schweden, bieten.
An einer Stelle treffen sich dennoch die so unterschiedlichen Gemälde der beiden
schwedischen Künstler – auf inhaltlicher Ebene: die Zwischenräume, die
menschenleer und unbehaust im Abseits liegen, Vorhölle und Operationssaal in
einem sein könnten, von einem solchen Raum spricht auch Stålspets bei der
Beschreibung eines Albtraumes in einem Gespräch mit einer Analytikerin. Das
per Video aufgezeichnete Gespräch geht auf scheinbar irrationale Weise doch
theoretisch an das Thema heran. Der Zwischenraum gebiert Furcht und Lust
zugleich. Im Bild, im Video, in der Ausstellung.

Tina Lüers

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

[eng]
San Francisco Chronicle 06. September 2008
WALKER USES ABSTRACTION TO CHARACTERIZE COMPLEX REALITY

We can see in Berlin painter Emanuel Bernstone’s work at Dolby Chadwick another sort of effort to reconcile the values of abstraction and narrative, or of the mind as a storytelling faculty.
Bernstone asserts painting as an art of surfaces even when he constructs deep spaces, as in “Off-Season” (2008). The painting reads as a view of an empty underground parking garage with daylight sheeting from a light well, adding to the optical bounce of the white parallelograms blazoned on walls and columns.
Bernstone apparently wants us to ask what it means to enter into a painting, the optical path being only the most obvious. Some of his pictures, such as “Off-Season,” describe barriers to that path. Light ricochets within the uninviting yet intriguing spaces he describes, demonstrating his skill at evoking reflective or textured surfaces with gradations of tint and value.
Like most of Bernstone’s image spaces, “Off-Season” stirs anxiety about being stranded in merciless circumstances. Some of Gerhard Richter’s work, which Bernstone’s occasionally recalls, strikes a similar note, in a less existentialist key.

by Kenneth Baker

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

[dan]
Kunstavisen Aarhus Denmark, 11. november 2008
ILLUSION MØDER VIRKELIGHED, GALLERI UDENGAARD ÅRHUS DK 2008

Emanuel Bernstone, som er svensk kunstner bosat i Berlin, har flere strenge at spille på, end dem, der for tiden vises på Galleri Udengaard i Århus. For eksempel udstilles parallelt i galleriets afdeling i Ebeltoft værker, hvor udgangspunktet er fugle; men i Århus er det den grå tone, der dominerer. Det resulterer i en meget afdæmpet udstilling.
Rumlighed uden individer De værker, man har valgt at udstille af Emanuel Bernstone, er alle kendetegnet ved fravær af individer. Dette er ikke gennemgående i kunstnerens arbejde; men på denne udstilling skildres rumligheden med enkle midler. Gråtonens nuancer Hvis man går ind ad galleriets hovedindgang (hvilket vel bør være naturligt?), vil man på væggen til venstre registrere en serie mindre malerier, som er forarbejdet på MDF-plader. Specielt i ét tilfælde bliver forskellen på de grå nuancer demonstreret ganske tydeligt. I et næsten diagonalt forløb er billedet opbygget i to gennemgående gråtoner, som rummer hver deres koloristiske aspekt. Den ene er varm og præget af en okkerfarvet struktur og den anden blålig og distancerende. Det hele brydes af områder, hvor MDF-pladens overflade står blottet. Derved besegles nuancerne af endnu en variant af grå, hvilket befæster kompositionens karaktertræk.
Figuren i spejlet I naborummet er der blandt andet placeret et langt større maleri, som er forarbejdet på lærred. Her benytter kunstneren sig af samme farveholdning; men det perspektiviske spiller en langt større rolle i denne komposition, hvori man via et tåget spejlbillede aner en figur. Mennesket er altså til stede, om end sporadisk. Dette fremmer tilstedeværelsen af en interessant mystik, som netop er dette værks stærke side.
Årstiden Ofte hører man gråt og farveløst udtalt i samme åndedrag, når man betegner efteråret. I det perspektiv er den aktuelle udstilling med malerier af Emanuel Bernstone ganske relevant i forhold til årstiden; men det koloristiske skal man finde i gråskalaens nuancer.

Af Lars Svanholm

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

[swe]
Sydsvenska Dagbladet Malmö, 03. februari 2008
GALERIE LEGER MALMÖ 2008

Det är knappast ett dramatiskt eller expressivt måleri som Emanuel Bernstone visar på Galerie Leger i Malmö (17.1-8.2 2008). I hans bilder är det uppenbart att livets väsentligheter pågår någon annanstans.

Själv målar han snarare tillstånden däremellan; stillheten i ett rensopat trapphus, en övergiven lanthandel eller offentlig toalett. Även dessa platser får i hans händer en viss laddning. Den grå färgen – hans huvudsakliga val – bryts i oräkneliga nyanser som stundtals gränsar mot vitt, brunt och grönt. Ur dimman träder två kråkor, ett hotellrum eller rentav förebilden (som jag gissar) Georg Segal fram.

Bernstone, som är född 1973 i Karlskrona, utbildad vid konstakademien i Düsseldorf och numera verksam i Berlin, har en tveklös förkärlek för dessa tystnadens miljöer. Men hans målningar är långt från intetsägande. Med skärpa och precision fångar han ljus och perspektiv, väger det abstrakta mot det avbildande och undersöker måleriet som representation. Det är en sval men helgjuten utställning.

Av Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

 

I